Att skriva rätt är rätt svårt, medan att skriva fel inte bara går av sig självt utan till yttermera visso är lätt som en plätt.
För att få allt rätt när man skriver är det rätt mycket man bör tänka på. Att stava rätt, något man redan som förstaklassare tragglade med, är numera sannolikt det minsta bekymret när det ju finns en rättstavningsfunktion i alla ordbehandlingsprogram värda namnet.
Var eller vart, de eller dem
Något som man oftare än annat ser är felanvändning av var och vart samt de och dem. Det har tjatats åtskilliga spaltkilometer om detta, men det verkar inte gå in.
Vad gäller var eller vart är det egentligen inte ett dugg svårt att lista ut hur det ska vara.
Var är där man är. Med ett kort (och finare) ord handlar det om befintlighet. Vart är dit man ska. Här handlar det om riktning.
Eller sammanfattningsvis: Man vet inte sällan var man är, men mera sällan vart man ska.
Vad gäller de eller dem kan det vara lite knepigare.
Det har under åren förts en livlig debatt beträffande det önskvärda eller lämpliga att man även i skrift ska byta byta de och dem mot det talspråkliga dom. Vissa går ännu längre och förordar att man bara ska använda de, medan andra förordar att man bara ska använda dem. Det senare tycks nu nästan vara det förhärskande i sociala medier.
I sociala medier gäller också, som det förefaller, ibland regeln att man får behandla språket, inklusive de och dem, precis hur felaktigt som helst. Detta naturligtvis under förutsättning att man inte skriver dom. Där går gränsen, verkar det som.
Ett enkelt knep man kan ta till för att lista ut om man ska skriva de eller dem är att prova att byta till jag eller mig. Om man till exempel är osäker på om det ska vara ”de är bäst” eller ”dem är bäst” byter man till ”jag är bäst” eller ”mig är bäst”, och då är det för de flesta helt klart hur det ska vara.
Andra tänkbara byten är du – dig eller vi – oss.
Särskrivningar
Felaktig särskrivning innebär att ett sammansatt ord, något som är vanligt i svenskan men inte i engelskan, felaktigt skrivs som två eller flera ord.
Detta kan leda till både lustiga och olustiga konsekvenser. Det kan leda till att betydelsen blir en helt annan än den avsedda. Ett av de mest citerade exemplen på hur det kan gå är ”brun hårig sjuk sköterska” i stället för ”brunhårig sjuksköterska”.
Just i det här fallet kan man lätt gissa vad som egentligen avses, men i en del andra fall är det kanske inte lika lätt.
Förkortningar
Inte sällan har en skribent betalt per ord, men lika ofta är utrymmet begränsat. Därför ligger det i skribentens intresse att använda många korta ord. Men om det inte går att hitta korta ord som duger för att framföra ett budskap, blir det ofta så att man vill förkorta.
Om man kan bör man undvika att förkorta eftersom det med förkortningar kan vara svårare för läsaren att uppfatta texten än om man skriver de fullständiga orden. I vilket fall som helst bör man undvika att i samma text använda både förkortningar och de fullt utskrivna orden.
Syftningar
Som det stod i tidningen: ”personen greps för misshandel av polis”. Man säger bara, stackars polis.
Syftningsfel är något som man inte sällan råkar begå när man skriver. Ofta kan man som läsare utan någon större svårighet sluta sig till vad som egentligen avses, som exemplevis i fallet ovan. Men i andra sammanhang kan det vara svårare.
Med syftning menas ett ord eller uttryck som syftar på ett något annat ord i texten, oftast tidigare men bland ett efterföljande.
Anglicismer
I takt med den ökande användningen av internet för informationsinhämtning har mängder av engelska ord och uttryck kommit att lånas in till svenskan. Man börjar exemplevis dagens arbete med att logga in på servern. Just detta är i dag fullt accepterade ord. Liksom att man printar ut dagens agenda på printern.
Men ”den här anglifieringen av det svenska språket driver mig nötter. Ge mig en broms, vill du?” är möjligen något mindre accepterat.
Man kan ju undra, varför snacka utrikiska när det finns ett adekvat domestikt vokabulär?
Korrekturläsning
Korrekturläsning innebär att söka efter felaktig eller mindre god språkanvändning och sedan ersätta denna med bättre sådan. Det gäller inte bara rena stavfel och (som det var vanligt förr) typografiska fel, utan även sådant som grammatiska fel, felaktig ordföljd, felaktiga syftningar, särskrivningar, olämplig eller inkonsekvent användning av förkortningar, borttappade eller överflödiga ord samt svengelska och anglicismer.
När man är i behov att framställa en text som ska tåla att läsas av kritiska ögon bör man, om inte annat för att slippa framstå som slarvig, anlita en korrekturläsare som går igenom texten och rättar eventuella fel och kanske också föreslår förbättringar.