Varför är nyhetstidningar och filmer så katastrof-fixerade? Varför säljer rädsla så bra? Man skulle kunna tycka att världen kommit längre år 2013, men den befinner sig för närvarande i ett slags ångesttillstånd som mer liknar 1300-talets hysteri för pesten. Skillnaden är att på den tiden var rädslan befogad. I många byar dog upp till 50 (eller mer) % av befolkningen.
Låt oss titta på några faktorer som förklarar varför världen är så änglslig trots att den aldrig varit tryggare, rent objektivt sett.
Den västerländska jakten på ständiga framsteg, den ekonomiska globaliseringen och krympandet av avstånd genom ett alltmer utbrett och likriktat medielandskap har suddat ut alla nationsgränser och resulterat i en värld som subjektet i många fall upplever som ett vakuum i historien. Tiden efter andra världskriget och fram till slutet av 80-talet präglades av det kalla kriget, och dess hot om omedelbar och fullständig utplåning i form av ett atomkrig.
Det bör förstås påpekas att det kalla krigets era var en skrämmande och hysterisk tid. Men det var en värld som i alla fall var lättare att förstå i all sin polarisering. Världen upplevdes, om än vansinnig, som svart och vit för subjektet. Individen hade någonting konkret att hänga upp sina rädslor och frustrationer på. Dessutom präglades samhällsdebatten i så väl öst som väst av en form av metadiskurs, ideologiernas kamp, som tillfälligt ersatte religionen. Men så tog historien helt enkelt slut, och inget av värde tycks hända. I en kommentar om romanen ”Generation X” skriver G. P. Lainsbury:
“The end of the cold war is an anticlimactic end of history for the characters in Generation X, because they had always taken for granted that the end of history and the end of the human species would be synchronous events. Now they have to try to reconcile themselves to living in an era where they will die alone and where their deaths will signify nothing.” (Lainsbury: 58)
Det är slående att huvudprotagonisten, Andy, i samma roman anser att Vietnamkriget, som tog slut 1975 (alltså poängterar författaren återigen mitten av 70-talet som en brytpunkt), som ”-en hemsk tid. Men det var den enda tid jag någonsin kommer att uppleva som var genuint historisk med stort H, innan historien omvandlades till en pressrelease, en marknadsföringsstrategi och ett cyniskt kampanjknep…” (Coupland: 177).
Det kan vara intressant i sammanhanget att peka på den omedvetna rädslan ”för att allting ska ta slut”, som är ett mycket utbrett fenomen bland många befolkningsgrupper i dagens värld, en rädsla som, enligt sociologen Giddens, inte minst yttrar sig i barns fantasier och drömmar. Han hävdar att detta till stor del beror på att naturen börjar visa tecken på att kollapsa av trycket från alla föroreningar, och att människan känner att teknikens utveckling har hamnat bortom hennes kontroll.
Man kan också tillskriva denna kollektiva känsla av att ”allting skall ta slut” till förlusten av en allmäktig och vredesfull Gud, samt eliminerandet av hotet om kärnvapenkrig. Tydliga tecken på att delar av mänskligheten fascineras/skräms av en förestående undergång manifesterade sig i stora delar av världen i form av en Nostradamus-hysteri juli 1999, eftersom hans mest kända profetia, om ”terrorkungens återkomst” skulle ske just denna månad. I Japan gick det så långt att miljontals människor bunkrade upp med konserver inför vad de trodde skulle innebära domedagen. Fenomenet fick också aktualitet i samband med millennieskiftet, samt i samband med Mayafolkets ”spådomar” 2012 och det reflekterar sig inte minst i dagens populärkultur och medier, med Hollywoods massproduktion av katastroffilmer som ”Armageddon” och ”Day after Tomorrow” och till exempel Aftonbladets ständiga fixering på olika typer av hot.
Läs mer om olika typer av psykologiska samhällsfenomen.
Hotet om den omedelbara och fullständiga katastrofen är ett postmodernt villkor för det mänskliga psyket enligt Giddens. Frågan är om inte detta fenomen också förstärks av att världen blivit så sekulariserad. Utan konceptet guds vrede är det bara logiskt att vi behöver någonting annat att kollektivt hänga upp våra rädslor på. Men utan Guds vrede och med det kalla krigets slut har hotet ersatts av naturen i första hand. Och nu på senare tid av en ny form av brutal terrorism, som riktar in sig på så omfattande civila skador. Den kan slå till när som helst, var som helst. Precis som naturen är detta nya hot godtyckligt och irrationellt. Rädsla är väldigt säljande helt enkelt.