Vid nu, vad gäller trendspotters, är det rättvist att säga att Los Angeles inte längre är nästa stora sak-det är det stora. Varje par månader förefaller något att rachet upp stadens It-faktor - en annan smakmakare flyttar från någon annanstans, en annan institution halvvägs över hela världen fetishizes den, en annan butik öppnar sina dörrar. (Som en transplanterad Brooklyn-designer nyligen skrev den, "Jag flyttade här för att komma undan från New York modefolk, och nu är alla dessa människor här.") Och så är det både provocerande och inte provocerande alls som Dover Street Market - den globala arbiter av allt nytt och nästa, höft och hyped-har öppnat sin sjätte utpost här, i konstdistriktet öster om centrum.
Det tidigare lageret på 15 000 kvadratmeter, spridet över två anslutna byggnader, skiljer sig från sina föregångare i London, New York, Tokyo, Singapore och Peking på ungefär samma sätt som L.A. självt gör: Det är solstrålat och spridda horisontellt. Liksom de andra platserna, rymmer DSM LA en serie nook-liknande installationer för olika samlingar, varumärken, kapslar, samarbeten och butiker, liksom en Rose Bageri, även om den här versionen av kaféet också innefattar Kalifornien) en uteservering. De industriella futuristiska arkitektoniska modulerna i hela vitt och silver i varierande strukturer och former - designades av Rei Kawakubo själv och effekten av att vandra mellan dem, utan alla trappor eller hissar för att bryta upp saker, är en av kontinuerlig överraskning och tillfällig desorientering, som en Epcot tur för vuxna, eller ett hemsökt hus utan rädsla faktor. (Det är definitivt inte hemsökt: i riktigt L.A.-format, rensades rummet före konstruktion via tre olika New Age-läkningsmetoder, som filmskådespelare och Kennedy Scion Rose Schlossberg förklarar i en av de videoklipp som affären beställde henne att göra.)
Strax före öppningen hade Adrian Joffe, Dover Street och Comme des Garçons VD, en tjock guldkedja i rappartyget med en massiv DOVER STREET MARKET LOS ANGELES hängsmycke - butikens fräcka personalidentifieringsmärke - när han strövade lokalerna. "Vi har tänkt på en sekund [U.S. butik] sedan vi öppnade i New York, "sa han. "Alla i branschen sa," du måste göra det i LA "Det är självklart samtalet om återuppkomsten - konsten, musiken och bioen, den bästa i världen." Men han förklarade också, "det är öppen för nya idéer. Vi gillar det. Även tillbaka i "50-Krishnamurti, Timothy Leary. Det har alltid varit en öppen plats. "
Just nu är ingen del av staden lika öppen som den postindustriella konstdistriktet. Det är cykelbärbart, om det är för stort att kvalificera sig som walkable, med motorvägsanslutning i alla riktningar och tilltalande gamla fabriksbyggnader i olika stadier av omvandling. Tre kvarter från var vi stod - precis förbi ett inomhuspistolområde, över Alameda-män sover i tält och 18-hjulsvagnar lastar och lossar grossistprodukter. Men Hauser & Wirths museumstorlek är här; så är Phillip Lims nya butik och för många tredje vånings kaffebryggor att räkna. Ett par 57 våningar torn av Herzog och De Meuron-boende ett hotell, tusentals lyxlägenheter, en K-12 skola, och ännu mer detaljhandel-kommer snart spruka runt hörnet, liksom en smattering av andra stjärnklassiga condo och hotellutveckling, Soho House, en järnvägsstation och Time Warners nya West Coast HQ. Framtidens ramp till den nya Sixth Street Viaduct-som kommer att vara en High Line-esque blandning av parker, offentliga konst och vandringsleder när den öppnas 2020 - ligger mittemot DSMs parkeringsplats (ja väldigt, butiken har ett). Just nu är det ett grusparti som är förskuggat av en slapdash trästaket fodrad med svart papperskorgen.
Utöver den obestridliga, om-du-bygg-det-de-kommer-kommer-faktorn, ser Joffe också DSMs västkustflagsplantering som ett ideologiskt drag i tiden med Trump och Brexit. "Kalifornien verkar motståndets epitom," sa han. "Du kan inte vara politisk längre. Det är rätt tid för ett uttalande. "Butikens uttalande, enligt honom:" Det är inclusivity. Det är samhället. "
För det ändamålet gjorde Joffe och hans team en rekrytering av en bred bit av lokal talang, från etablerade indie-etiketter-Eckhaus Latta, Sophie Buhai-till underjordiska figurer i nexus av konst och streetwear. Eli Russell Linnetz, en ung kreativ-om-stad, samarbetade med konstnären Jordan Wolfson för en grafisk T-shirt-serie och utformade sin egen kapsel av neonavskiljare; designern Kyle Ng of Brain Död skapad, förutom kläder, handgjord keramik och en grafisk etikett för en specialutgåva av kvinsjuice från det älskade East Hollywood Café Sqirl. Den dedikerade T-shirt-zonen, inbäddad med kedjelänkfäktning, är en höjdpunkt; En del av grafikpucken var rolig på paradiset i himlen och helvetet som är Kalifornien.
"Den trevliga överraskningen är att många av de så kallade streetwear varumärkena är mer kreativa och konstnärliga i L.A.-det är inte bara att lägga en logotyp på en T-shirt," sa Joffe. "Det är streetwear definierat som vad människor på gatan har på sig, snarare än vad det blev när lyxvarumärkena fick tag i det."
Inte så lyxiga märken har blivit utelämnade: det finns en Chanel smyckenalkov och ett oavbrutet retro-tapeterat Gucci-hörn. Nuvarande rostat brödbransch Marine Serre, en första timmars nybörjare från hennes 11-timmarsflygning från Paris, bemannade den elaborately torqued rack som bestod av hennes första ständiga detaljhandel på fredagskvällen. Hon hade varit i stan i mindre än 24 timmar, men hade redan tagit bussen, något folk hade sagt till henne att inte göra. "Det är en väldigt konstig smältpotte av saker som du inte tror går tillsammans", sa hon när hon frågades om hennes första intryck. "Jag tror att jag har en anslutning där." Hon togs också med gatan stilen glimmade från dessa bussrutor - "människor är verkligen inte blygna om hur de klär sig här" - och den spänning som butikens byggnadsarbetare hade för utrymmet de hade precis slutat bygga. "När nya saker öppnas ger det en viss atmosfär och hopp och energi. Folk vill uppleva saker. "
Och det är saken om L.A.-det har inte allt gjort tidigare, och att köpa kläder är nästan aldrig ett resultat av händelse, hur det är på Manhattan. Du behöver en tvingande anledning att lämna huset. Du längtar efter en. Och så tills konstdistriktet verkligen blir Manhattan som utvecklare säger att det kommer, är en helt överlägsen destination flaggskepp i ett fortfarande övergångsriktning inte så mycket en spelning som en brainer. På fredagskvällen, som hypofoster, hundratals demppade champagne och undersökte vadderade skulpturer av dinosaurskelett och svärmade kassaregisterna, gjorde smogen ute solnedgångshimlen en lurig lavendel-persimmonvirvel, en panorama som endast genomgick ett mobiltorn klädd som ett palmer. Försök hitta det på Amazon. "Människor behöver samtal, att röra och känna något," sa Joffe. "Vi vill få folk spännande att gå ut, istället för att gå online."